Känner du dig trygg och säker?

Vad får dig att känna dig trygg och säker? Tar vi vårt personliga ansvar, eller lägger vi omedvetet över det på kommun och andra aktörer? Vi frågade fyra personer med olika erfarenhet:

Kommunens ansvar sträcker sig inte hur långt som helst

Ulla Göransson ung pensionär, är en välkänd profil i Hjärup, inte minst genom sitt engagemang i byalaget.
Jag känner mig trygg. Jag bor bra och förbindelserna till Malmö och Lund är goda. Här i Hjärup finns inget bus att tala om. De flesta hälsar på varandra när de möts i byn. Det är lätt att få kontakt med myndigheter.

Blir man sjuk finns vård på nära håll. Alla dessa ingredienser bidrar till att skapa trygghet. Visst har kommunen del av ansvaret för att vi medborgare ska kunna leva ett tryggt liv. Jag kan peka ut platser i Hjärup där det behövs bättre belysning, och polisen skulle kanske ta sig en tur hit då och då, så att de synliggörs. Men det kommunala ansvaret sträcker sig inte hur långt som helst. Vi borde alla engagera oss mer.

Samtidigt förstår jag att man som exempelvis småbarnsförälder inte har tid. För dessa kan synpunktshanteringen på kommunens webbsida vara ett bra verktyg. Där kan man själv lämna synpunkter och läsa andras kommentarer. Skriver man egna inlägg får man svar från kommunen.

Tjänstemännen kan inte ha ögon överallt, men har man som medborgare påtalat ett fel eller en risk, tycker jag att man har gjort sin del och tagit sitt ansvar. Kanske borde kommunen göra mer reklam för den webbsidan.

Att göra en medmänniska glad är ett personligt ansvar

Roland Olsson är en mycket uppskattad ledsagare och kontaktperson som i år fick Kommunala Handikapprådets Tillgänglighetspris för sin gärning, som ger många människor trygghet.

Jag ser inte min gärning som något konstigt. Jag har världens bästa jobb och får dessutom betalt! Mitt jobb är inte svårt, det är inte svårt att köra rullstol när man själv är frisk och stark. Att prata med folk är för mig en självklarhet. Om man sedan upplever det som att jag skänker trygghet åt medmänniskor, är jag bara tacksam.

Själv har jag inte funderat över vad trygghet är för mig. Jag lever för dagen och på min humor. Min dotter är en trygghet, en fin och självständig människa i min närhet.

Kommunen kan göra mycket för att vi ska känna oss trygga. Jag kan önska att fler beviljades ledsagare och att tiden med varje person var mer generös… Men allt hänger inte på kommunen. Vi har personligt ansvar för oss själva och våra medmänniskor, som att göra någon annan glad eller ingripa när man ser en orättvisa.

En sak som dock skulle bidra till ökad trygghet är om vi då och då fick se en polis på byn. Att de finns bland oss tror jag har en lugnande inverkan.

Jag skulle vilja svara att allt är bra men…

Ali Abulfazli kom till Sverige 2010, bara runt 16 år gammal. Resan hit från ett krigshärjat Afghanistan var lång och svår. I somras fick Ali priset Årets Guldkorn av Barn- och utbildningsnämnden.

Sverige är tryggt för här pågår inget krig. Men trygghet är mer än så. Jag kan inte lugnt koncentrera mig på mina studier, för jag har ingenstans att bo! Idag har jag en tillfällig lägenhet, men kanske bara för en månad till. Hur ska jag då känna mig trygg?

Jag och min kontaktperson har bett kommunen om hjälp och fått svaret att jag ska leta själv. Hur gör man det när man inte är van vid det svenska systemet och inte har ett jobb?

Jag vill fortsätta min utbildning till undersköterska, för jag vill arbeta med att hjälpa andra människor. Av de studiemedel och bidrag jag får behåller jag bara så att jag kan äta mig mätt. Resten skickar jag till mina två syskonbarn i Afghanistan, två små barn som bor hos en granne. Deras pappa, min bror, sköts ihjäl och våra föräldrar är döda. Som deras farbror ansvarar jag för försörjningen.

Jag skulle vilja svara att jag känner mig trygg och att allt är bra, men när en så grundläggande sak som en fast bostad är osäker, kan jag inte känna trygghet.

Vi kan inte prata för mycket om trygghet

Jesper Mattsson är sedan i somras Staffanstorps Trygghets-ambassadör. Med fyra SM-guld och ett VM-guld är den förre NHL-spelaren ett välkänt ansikte och positiv förebild som verkar för en tryggare kommun.

Jag är född och uppvuxen i Staffanstorp, men redan som ung lämnade jag bygden för Karlstad och sedan Kanada. Ändå har jag alltid återkommit till just Staffanstorp. Både jag och min fru har ju våra rötter här. Här finns föräldrar och släkt, min son går på samma skola som jag själv en gång gick på. Här är lugnt, bra, med allt man kan önska sig på nära håll. Man vet hur saker och ting fungerar. Därför känns Staffanstorp tryggt.

Det är bra att man från kommunens håll ständigt talar om trygghet och säkerhet. Man kan inte prata för mycket om dessa saker. Tiderna för-ändras och samhället är annorlunda mot när jag var ung, precis som vår syn på trygghet.

Men ansvaret vilar inte bara på kommunen. Trygghet och säkerhet är något vi alla måste engagera oss i. Alla vill vi känna att det är säkert att gå ut på kvällen eller natten, oavsett om vi är barn, vuxna eller äldre.

Diskussionen om en trygg och säker kommun, och engagemanget från oss alla, måste fortsätta.

Text och Foto:Ann Mellblom

Lämna en kommentar

Genom att kommentera godkänner du våra riktlinjer för kommentarer.