Grupperna på hembygdsföreningen var inte intresserade av att skapa en fiktiv berättelse – i stället ville de berätta de verkliga berättelser som fanns kopplade till platserna. Detta gällde framförallt de personer som bott längst i Staffanstorp.
En del berättelser kring platser var sådana som var självupplevda, andra var sådana de hört talas om, som till exempel tågrånet och dubbelsjälvmordet på hotellet.
Det fanns en stark önskan om att få dela med sig av tankar och minnen av platser från förr, att få berätta att “i det huset bodde den personen” osv. Det verkade finnas ett behov att få knyta samman dagens Staffanstorp med det gamla, och visa på att det finns en historia.
Om denna önskan på något sätt har en koppling till att Staffanstorp snabbt har förändrats är svårt att veta, den kan också handla om att föra vidare kunskap om historien till yngre generationer. De betonade flera gånger vikten av Årstradgården och Nevishögs smedja, vilka är hembygdsföreningens båda hus. Här kunde de samla den historia som Staffanstorp har att erbjuda i form av gamla objekt, tavlor, bilder och ett nyhetsarkiv.
Ett diskussionsämne som kom upp vid sidan av diskussionen om platser handlade om tillgången på hyreslägenheter i samhället, då vissa menade att äldre människor som inte ville äga en bostadsrätt eller villa kunde få problem med att bo kvar i Staffanstorp.
De två viktigaste platserna för hembygdsföreningen uppfattade vi som Årstradgården (och området där omkring) och Kärleksstigen.