Vi lär oss så mycket av varandra

Vänfamiljer i Hjärup. Foto: Ivar Sjögren

– Vi är jätteglada att vi har träffats. Våra barn leker jättebra med varandra, vi har så trevligt tillsammans och umgänget blir lättare och ännu roligare ju mer svenska våra nya vänner lär sig.

Det är en helt vanlig söndag i ett villaområde i Staffanstorps kommun.

Två hjärupsfamiljer möts över ett middagsbord och det märks att de trivs tillsammans. Både barn och vuxna är på gott humör och pratar och skämtar medan köttfärssåsen och spagettin serveras vid bordet.

Det är vänfamiljerna Sigvardsson-Hansson och Aldughaim som äter söndagsmiddag ihop. De gör det då och då, antingen hos den ena eller den andra familjen.

– De har en härlig humor och deras barn är så positiva, säger Kajsa och Kristian som själva har barnen Skilla, sju år och Sigge, fem år.

– Vi har en otvungen gemenskap samtidigt som vi lär oss så mycket av varandra. Vi äter, dricker kaffe, gör olika saker och har jättetrevligt, någon gång har vi spelat bowling.

– När vi besökte Khadija och Mohamed i deras hem här i Hjärup gjorde Khadija henna-tatueringar på våra händer och vi åt jättegod mat. Det är så berikande och vi har skojigt tillsammans.

Kajsa vänder sig till gästerna:

– Ni är så roliga, säger hon spontant till dem.

– Vi är jätteglada att vi träffat er, svarar Khadija och Mohamed. Vi känner stor glädje.

Farlig väg hit

De var den 15 november 2014 familjen tvingades lämna sitt hem och familjens lilla affär för naturmedicin. Allt de ägde hade flygbombats i småsmulor.

För att rädda livet tvingades de fly och ta den farligaste vägen över Medelhavet. Från Syrien via Turkiet och Algeriet till Libyen, och därefter sammanträngda med 300 personer i en liten otrygg båt över Medelhavet innan de nådde fast mark i Italien där de anvisades Sverige som mottagarland.

– Det var en mycket farlig resa, mycket jobbig och mycket kall, berättar niobarnspappan Mohamed Aldughaim allvarligt.

Första året tillbringades i Broby, därefter en kort period i Gärsnäs innan de kom till Hjärup förra året med sina fyra yngsta barn.

Körkort och läxhjälp

Pappa Mohamed har precis tagit svenskt körkort. De båda familjerna skojar om att han troligen var den enda bilskoleeleven som körde bil till körskolan eftersom hans syriska körkort gäller en kort period även i nya hemlandet.

– Vi trivs jättebra, säger Yamen, 11 och Shahd, 9 år som båda går på Hjärups skola. Vi får läxhjälp i skolan och på fritiden spelar vi dator.
Mulham, 14 år, går i sjunde klass på Hjärupslundsskolan:

– Jag var litet orolig för språket när jag skulle börja skolan i Hjärup och jag är litet orolig för om jag ska klara att komma in på gymnasiet, säger han. Men vi har bra lärare och jag har fått goda vänner i skolan.

Han berättar att han har en dröm: – Jag skulle så gärna vilja kunna vara i ett stall och lära mig rida, säger han.

Oro för dottern

Men allt är inte bra. En vuxen dotter är kvar i Syrien och de övriga stora barnen finns på Malta och i Norge.

– Vi oroar oss för dem som inte är här, framför allt för vår dotter
i Syrien.

Framtiden kan de inte sia om. Allt hemma är sönderbombat.

– Det kan nog aldrig bli riktigt bra igen i vårt land, säger de sorgset. Vi hoppas, men det blir svårt.

– Viktigast är att barnen är trygga, att de får växa upp i trygghet, säger Mohamed och Khadija.

– Vi vill tacka Sverige som tar emot så många som flyr från kriget och vi vill tacka Staffanstorps kommun som tagit emot oss på ett så fint sätt och som gjort att vi blivit vänner med Kajsa och Kristian och deras barn. Vi är mycket glada över att få bo i Hjärup, de som bor här är så snälla. Vi är så tacksamma.

”Vad kan du göra?”

Det är Staffanstorps kommun som sammanfört de båda hjärupsfamiljerna i sitt vänpersons-/vänfamiljsprojekt för nyanlända som anvisats Staffanstorp som boendekommun.

Att vara vänfamilj är frivilligt och man avgör själv i vilka former och hur ofta man vill mötas. Syftet är att hjälpa till för en bättre start, samhörighet, möjlighet att träna svenska och på samma gång berika vardagen för de kommunmedborgare som ställer upp och vill göra en insats.

– Vi rekommenderar gärna fler att bli vänfamiljer. Det ger mycket glädje och erfarenheter att få lära känna en familj med en bakgrund så skild från vår, säger Kajsa och Kristian.

Text: Ivar Sjögren för StaffanstorpsAktuellt.

Lämna en kommentar

Genom att kommentera godkänner du våra riktlinjer för kommentarer.





4 kommentarer till Vi lär oss så mycket av varandra

  1. Då kan man bara hoppas att de kan komma i jobb för som det är nu är de bara en kostnad för kommunens skattebetalare.

    1. Vilken trist kommentar. Var läser du ut att de saknar arbete? Jag ser i alla fall inte någon information om det. Utgå inte ifrån att det är som du tror.
      För övrigt krävs inte bara att en person är villig att arbeta, det krävs en arbetsgivare villig att anställa också. Där kan många arbetsgivare bättra sig och se kompetens och inte bara namn och födelseland.

      1. De betalar inte sitt eget boende och då har de med all säkerhet inga jobb. Det är du som utgår ifrån att arbetsgivare skulle vara ovilliga till att anställa, var har du den informationen ifrån. Vad är det som är så trist med att hoppas att någon kommer i jobb Christina.

  2. Fantastiskt! Integration på riktigt. Jag blir varm i hela kroppen!