Dick Harrison skrev första boken om Uppåkra

Dick Harrison växte upp i en villa i norra Staffanstorp där han bodde med sina föräldrar mellan 1970 och 1988.

I förordet till boken Tusen år i Uppåkra berättar han om sin uppväxt i det arkeologiskt fyndrika Staffanstorps kommun och om hur ungdomstiden initialt bidrog till att forma hans intresse för historia.

– Gullåkra mosse var den närmaste vildmark som fanns, där vi kunde låta fantasin spela när jag växte upp. På vintrarna åkte vi pulka på backarna vid reningsverket.

– Norr om kullarna bredde Gullåkra ut sig som en slags vildmark där vi gick på upptäcksfärder och låtsades att vi var Amundsen som utforskade ett polarlandskap. Då visste vi ingenting om att det var en gammal offermosse där förkristna riter ägt rum.

Dick Harrison utforskade nästan hela kommunen under ungdomsåren.

– Hembygden blev en stark identitetsfråga för mig. Jag köpte en karta på biblioteket och använde den som guide. Jag använde kyrkorna som baser för att bekanta mig med kommunen, först till fots och sedan till cykel.

Religiöst maktcentrum

Dick Harrison är idag välkänd professor i historia vid Lunds universitet och har skrivit en lång rad böcker i historiska ämnen. Han är även medlem i Uppåkra arkeologiska centers vetenskapliga råd.

– Fyndplatsen i Uppåkra är sju gånger större ån Birka vilket i sig är en sensation. Staffanstorps kommun uppfattas idag mest som en buffert mellan Malmö och Lund men för 1000 år sedan var det annorlunda. Då var detta ett centrum för maktutövning, produktion och religiös kult för hela Skåne.

– Det område som täcks av Staffanstorps kommun har visat sig ovanligt och förvånansvärt rikt på arkeologiska fyndplatser med Uppåkra som det främsta exemplet. Men även när man anlägger nya bostadsområden, som Vikhem, hittar man vad vi kan kalla förorter som är väldigt rika på oika slags fynd. Flyttar vi tillbaka tiden 1500 år var hela Staffanstorps kommun en slags maktbygd.

Lättillgängligt skriven

Dick Harrison hoppas att boken ska komma till bred användning, kanske i undervisning.

– Det hade varit kul, även om jag vet hur svårt det är att spränga in nya saker i schemat, säger han.

– Men framför allt hoppas jag att boken ska hamna i allas ägo, bli läst av många, och väcka mångas önskemål att få veta mera. Den är skriven på ett lättillgängligt sätt så att alla ska kunna ta den till sig.

– Boken bygger på decennier av arkeologiskt arbete. På dessa grävares axlar har jag sedan kunnat stå och skriva. Min skrivprocess gick fort för att det var så kul. Jag hade tillgång till en oerhört bra forskningsrapport som jag kunde gå igenom i ett slags forskningsrus och sedan har jag låtit boken granskas av flera insatta.

I vår påbörjas ett nytt stort utgrävningsarbete i Uppåkra när den stora kungahallen ska grävas ut. Finns det inte risk att vissa vetenskapliga rön måste revideras när nya fynd görs?

– Jag hoppas att allt fortsatt arkeologiskt utforskningsarbete i Uppåkra leder till att jag blir tvungen att revidera boken med jämna mellanrum. Även jag är nyfiken. Jag vill gärna veta mera själv, säger Dick Harrison.