Reflektioner kring lärande och grit

Vårterminen är igång och jag har under några veckor framöver förmånen att följas av en engagerad lärarkandidat. Det inbjuder till extra reflektioner kring allt från elevkontakter till upplägg och inlärning. Som lärare funderar man ofta på dylikt. Inlärning. Vad ger vad. Och hur mycket ger det. Jag är lärare av många anledningar.

En anledning är att jag vill få mina elever att faktiskt tro på sin förmåga. Jag vill få dem, var och en, alla, att våga försöka. Och kanske blir ingen gladare än jag när det går. För alla. Men inget går av sig själv. Det finns inget som bara blir. Inget sker per automatik. Det blir av en anledning. Hur når jag dit då?

Man behöver individualisera på flera plan och sätt. En metod passar inte alla. Jag försöker variera och bjuda in eleverna till delaktighet. För som Skolinspektionen konstaterade i sin forskningsöversikt från 2012 vet man, även om det är svårt att dra generella slutsatser ur pedagogisk forskning då lärandet är en process bunden till sin kontext, att nyss nämnda är av betydelse. Samtidigt känner jag att det är något mer. Det är något svårgreppbart, något i mötet, något med energi.

Foto: LTDSupport By: pixabay.com

Under året som gått har det pratats mycket om det som nu sägs vara den stora framgångsfaktorn, nämligen ”grit”. Begreppet, introducerat av psykolog Angela Lee Duckworth, tycks vara på väg att revolutionera vår syn på inlärning. Det kan ungefär översättas med ”djävlar anamma”, ”gry” eller ”driv” och det handlar om att hålla fast vid ett långsiktigt mål och inte ge upp vid motgångar. Som lärare är det lätt att tänka att således spelar det ingen roll vilken metod jag använder eller hur engagerad jag är, för det som kommer vara det avgörande är något som ligger hos eleven själv. Eller hur ska man tolka detta – djävlar anamma? Kan jag som lärare påverka? Ja, faktiskt. Torkel Klingberg, professor i neurovetenskap och författare till boken ”Hjärna, gener och jävlar anamma” menar att det i en tvillingstudie där hemmiljö och gener sorteras bort visar sig att grit huvudsakligen påverkas och utvecklas av individuella miljöfaktorer. Grit sitter i hjärnan. Hjärnan är påverkbar. Arv betyder en del, men kompisar, fritid och miljö har enligt den undersökning som Torkel Klingberg hänvisar till, större inverkan. Det skulle kunna sätta stor press på oss lärare men bör givetvis också ses som enorm möjlighet. Lyssnar man till psykologen Fredrik Bengtsson, säger han ”lär barnen att de kan påverka sina hjärnor”. Han menar att aktiviteter som lär barn att kämpa, misslyckas och börja om, att aldrig ge upp, har en positiv inverkan på utvecklingen av grit.

Carol Dweck, professor i psykologi, säger att förmågan att lära är inte fast utan den kan förändras genom ansträngning. Bara vetskapen om detta kan, enligt Dweck, vara så betydelsefull att den kan påverka fortsatt utveckling dvs hjälper en att fortsätta kämpa även när man misslyckats eftersom de inte tror att misslyckas är ett permanent tillstånd. På något sätt måste detta ju hänga samman med grit. Hjärnan kan alltså förändras. Grit, vår förmåga att fortsätt kämpa, kan påverkas och den påverkas inte minst av miljön man vistas i. Elever och vi är varandras miljö. Vi tillsammans måste vara skyldiga att på bästa sätt utveckla förmågan att våga och vilja. Men vad krävs? Här tycks vi fortfarande delvis stå utan svar.

I åk 8 börjar vi (jag, min lärarkandidat och eleverna), med ett nytt arbetsområde. En stor epok ska bearbetas, nämligen ”Industriella revolutionen”. De har inte alls arbetat med detta innan. Området är blankt och outforskat. Begrepp ska introduceras, bilder målas upp, tankar ska bearbetas och tillsammans ska vi nå en fördjupad förståelse. Hur är det möjligt? Hur går man på bästa sätt tillväga? Varje lärare har säkert sina tankar om hur det kan gå till. Det jag tänker om grit och lärande är följande;

– att man måste börja med relationen. Troligtvis blev du lärare för att du ville nå ut med ditt lärande. Du får inte ge upp. Kravet ligger på dig. Din grit kommer påverka andras.

– att målen måste vara tydliga och höga. Vad ska man klara och hur går man tillväga. Var ska man börja? Det krävs t ex att du vet vad de ska fokusera på, att du kan ditt ämne, visar på samband som kan ge fördjupad förståelse och att du ger minnesstöd som kan utvecklas. Det ger mening som utvecklar deras grit.

– att du öppnar upp för ett öppet och tillåtande klimat. Det hjälper alla att våga. Det nås inte genom krav utan sprids av acceptans. Du om någon måste ge acceptans för alla och allas försök annars hämmar du deras grit. Du ska ge stöd på alla individuella nivåer.      

– att du inte väjer undan för det jobbiga och inte låter dem väja undan för det. Det är ok att det är jobbigt. Du ska ge kraft och vägledning så att de tar sig genom det jobbiga.

Och med all respekt vill jag avsluta med orden om att elever kan vara så modiga, så ihärdiga och så duktiga. Det händer ofta att det slutar med att man själv får stiga åt sidan och säga ”wow” av tusen och en anledning men framför allt för deras mod, vilja och förmåga att utveckla.

Mona Håkansson, Hjärupslundsskolan

Lämna en kommentar

Genom att kommentera godkänner du våra riktlinjer för kommentarer och du ger ditt samtycke (enligt dataskyddsförordningen) till att kommunen behandlar dina personuppgifter.





 characters available

En kommentar till Reflektioner kring lärande och grit

  1. Mycket intressant!