Att undervisa om Förintelsens minnesplatser för en generation som inte var där

Vi fick möjlighet att läsa kursen “Historiografi och Förintelsens minnesplatser” vid Göteborgs Universitet. En kurs som lyfter hur vi som pedagoger undervisar om förintelsen och dess minnesplatser. (Historiografi är en term som i huvudsak betecknar den vetenskapliga analysen av historieforskningen och historieförmedlingen och är ett relativt nytt forskningsområde.)

I kursen som vi läser appliceras historiografi på Förintelsen och Förintelsens minnesplatser. Kursen består av litteraturstudier, föreläsningar, seminarier och en exkursion till Förintelsens minnesplatser, förlagd till Warszawa och Lublin med omnejd.

Privat bild från minnesplatsen i Treblinka. Privat bild från minnesplatsen i Treblinka.

Varför är denna kurs relevant för lärare och annan pedagogisk personal idag? Vi har själva resonerat kring varför och kommit fram till att det finns många anledningar. Dels så står vi idag lite vid ett vägskäl när det handlar om hur man undervisar om Förintelsen i Sverige. Många gånger har lärare tagit hjälp av överlevande för att låta dem förmedla sin berättelse eller gjort en exkursion till koncentrationsläger och då ofta Auschwitz. Detta kan vara ett bra sätt att undervisa om Förintelsen, men fallgroparna är många.

Dels så får eleverna endast en persons upplevelse av Förintelsen om man använder sig av överlevande och om man väljer att åka till Auschwitz så riskerar man att eleverna tror att Auschwitz är synonymt med folkmordet som skedde under Förintelsen och därmed centraliseras också Förintelsen till en plats – Auschwitz blir Förintelsen i elevernas historiemedvetande!

Ett annat syfte med kursen är att många idag upplever att samhället blivit mer polariserat och att vi har ett hårdnat politiskt klimat i stora delar av Europa. I den kontexten blir det viktigt för lärare att problematisera hur vi undervisar om Förintelsen och arvet efter Förintelsen, och det är här som kursen fyller en viktig funktion – att ge oss lärare verktyg för att göra detta.

Den del som var förlagd i Polen var uppbyggd på så sätt att vi genomförde exkursioner på ett sätt som man kan göra med elevgrupper. En del i upplägget var att man istället för att bussas mellan olika platser promenerade. I Warszawa gick vi till exempel från ghettot i centrala staden till det stället i utkanten från vilken många judar deporterades (Umslagsplatz). Promenaderna gav tid till reflektion och/eller möjlighet till samtal om man kände att det var det man behövde. En annan fördel med att gå är att man kan stanna till och berätta om ett visst hus, en speciell mötesplats för motståndsrörelsen, ett rymningsförsök och så vidare, något som är svårare om man bussas. Det är också så att man får ett bättre storleksperspektiv på i det här fallet hur stort ghettot var och på så vis en förståelse för det geografiska rummets betydelse.

En oväntad vinst med detta upplägg är att vi fick en uppfattning om hur en liknande exkursion kan uppfattas av mottagaren, alltså i detta fallet elevgrupper. Temat för exkursionen i Polen var uppdelad i tre delar, “det judiska livet före Förintelsen”, “ghetto/deportation” och “folkmord”. Resan följde alltså en viss kronologi, vilket bidrar till en större kontext och förståelse för de olika stegen som kom att leda fram till Förintelsen.

Att undervisa om förintelsen ur ett vidare perspektiv bidrar till att det träder fram en mer komplex bild av denna del i vår moderna historia, vilket aktualiserar vikten av att vi inte ska/kan förenkla komplexa samhällsförändringar, något som, enligt vår uppfattning, många läroböcker gör, kanske på grund av den mängd stoff som finns i läroplanen Lgr 11.

Det är dock av vikt att vi som lärare problematiserar bilden av olika samhällsfrågor för våra elever eftersom våra elever ständigt utsätts för ett enormt informationsflöde där det många gånger är svårt att värdera information.

Kursen lyfter och problematiserar olika perspektiv, däribland Auschwitz och den symbolik som finns kring just denna plats, men också hur man med fördel kan använda sig av andra minnesplatser för att nå elever. Det man som mottagare även blir varse under en sån här resa är hur olika man som människa reagerar på dessa platser. En del reagerar där och då, andra dagen efter och andra flera dagar senare, något som vi som lärare måste ha med när vi planerar exkursioner. Vi kan inte tvinga elever att känna. Upplägget med en kronologisk ordning ger mottagarna möjlighet att reflektera över delarna i sin egen takt.

Bild: T.V. Övergången i ghettot i Warsawa, T.H. samma byggnad 2018. Bild: T.V. Övergången i ghettot i Warsawa, T.H. samma byggnad 2018.

Många av platserna vi besökte var delar som idag faller utanför Förintelsens kanon, vilket gjorde att vi som mottagare fick ett annat perspektiv på den kunskap vi hade tidigare. Till exempel ingick det i exkursionen ett besök på den judiska kyrkogården i Warszawa, en plats som ofta ingår i olika vandringar. Den judiska kyrkogården togs i bruk under 1800-talets början och hyser idag ca 200.000 gravar. Den kom att ligga innanför ghettots murar vilket gjorde att den under ghettotiden användes som kyrkogård för judar som dog i ghettot. Om du inte varit på den judiska kyrkogården så är det kanske svårt att föreställa sig, platsen är på många ställen igenvuxen med skogspartier som fått växa fritt och välta gravstenar.

Privat bild från den judiska kyrkogården i Warsawa Privat bild från den judiska kyrkogården i Warsawa

Varför bidrog då vandringen på judiska kyrkogården till ett nytt perspektiv? På varje plats ställdes ett antal reflekterande frågor, frågorna vi fick här var; Varför ser det ut som det gör? Varför är det ingen som tar hand om gravarna? Svaret på frågorna är lika enkelt som det är skrämmande; det finns ingen som lever. Den generation som skulle ta hand om gravarna blev aldrig född eller så dog de under Förintelsen.

Det vi tar med oss inför vår sista examinerande uppgift är att vi önskar att det återigen fokuseras på hur vi utbildar och berättar om Förintelsen. Att det satsas mer resurser på att vi kan förmedla den stora historien för våra elever. Snart finns det inga överlevande kvar som kan berätta så vi måste hitta sätt att förmedla förintelsens narrativ för den generationen som växer upp nu.

Linda Manfredsson Ämneslärare Hi/Sh/Ge/Re, Baldersskolan
Johanna Gullberg, Ämneslärare Hi/Sh/Ge/Re och förstelärare, Baldersskolan

Lämna en kommentar

Genom att kommentera godkänner du våra riktlinjer för kommentarer och du ger ditt samtycke (enligt dataskyddsförordningen) till att kommunen behandlar dina personuppgifter.





 characters available