Kan en lärare hjälpa eleverna för mycket?

Maria Kvist Larsen

På Hagalidskolan har vi mycket diskussioner om både undervisning och bedömning, om de eleverna vi inte lyckas nå eller om de elever som inte förstår varför de fick ett visst betyg. Det blir emellanåt uppenbart att vi lärare befinner oss på olika plan när det kommer till hur långt vi är villiga att gå för att hjälpa eleverna, eller kanske framförallt hur långt vi tycker att vi bör gå och vad vi annars tycker eleverna ska klara på egen hand.

Min undervisning står på två ben

På det ena benet kan jag självklart hålla balansen utan det andra, men utan båda två kan jag inte gå.

Det första benet är tryggheten i mitt klassrum och relationen till mina elever som jag anser  ligger till grund för alla olika förutsättningar som finns på en skola. Jag måste i ett tidigt stadium lära känna mina elever, samtala och minnas saker de är intresserade av, idrotter de går på och vad de ska göra i helgen så att jag på måndagen kan fråga hur det gick. Dessutom berättar jag en del om mig själv. Jag vill att de ska få en chans att lära känna mig också.

Jag behöver visa att jag bryr mig om dem, så att jag också är en person de gärna kommer till om det är något. Dessutom måste jag få dem att känna sig välkomna, att visa glädje över att de är där, att det är kul att någon är tillbaka efter sjukdom och att våga ta tiden att samtala om annat än undervisningen ett par minuter då och då. Eleverna i mitt klassrum får beröm och bekräftelse på helt olika sätt beroende på vilken elev det gäller. En del får beröm när hen sagt något riktigt bra vid en diskussion, en del får beröm när en uppgift är genomförd och någon annan får beröm när 3 av 10 begrepp är förklarade. Alla ligger på olika nivå och alla behöver olika uppmuntran och hjälp att hitta motivationen eller acceptansen att genomföra något.

Det första jag vill få mina elever att förstå, är att det inte finns några dumma frågor, inga felaktiga svar i mitt klassrum. Ingen ska någonsin vara tyst enbart för rädslan kring att få onödiga kommentarer eller skratt. Det är upp till mig att skapa  en miljö där detta är möjligt.

Det första benet byggs självklart upp över tid, det är också därför det är så melankoliskt att säga hejdå till mina nior, där relationen är som bäst. Det första benet skapar också grundförutsättningen för att det andra benet ska fungera och för att jag och eleverna ska kunna “gå”.

Det andra benet är självklart min undervisning. Min undervisning bygger på struktur, förberedelse/förutsättningar och repetition.

Strukturen

Strukturen finns både i klassrummet och i det digitala arbetet. Inför varje arbetsområde får eleverna en planering, alla presentationer/genomgångar och en matris eller förklaring kring hur bedömningen kommer gå till. Detta läggs på Vklass och Classroom veckan innan vi börjar. Planeringen innehåller både vad vi ska lära oss, hur vi ska göra samt vad varje lektion kommer innehålla. På tavlan vid varje lektionstillfälle finns lektionens innehåll som en checklista, för att eleverna ska veta syfte och mål med lektionen. En del av eleverna kan också behöva en enskild checklista vid bordet.

Strukturen innebär också att varenda en av mina elever vet vilka regler som gäller i mitt klassrum. De tycker oftast att jag är väldigt sträng, ett rykte som sprids när nya elever ska börja hos oss, men de landar också ofta i att de tycker att det är rätt skönt. Trots att det är hårda regler i klassrummet är det ändå många av dem som kommer och vill vara med på mina andra lektioner, eller bara för att hänga lite med mig.

Förberedelser

Förberedelsen finns där för de elever som är hjälpta av att ha en förförståelse för området vi ska arbeta med. Möjligheten att i förväg ha kollat igenom presentationerna, att i förväg få hjälp med begrepp som är relevanta eller tips på något klipp eller film de kan se innan vi börjar. Alla elever har inte behovet av detta men de som vill ska få möjligheten. Detta är ett sätt att skapa förutsättningar för eleverna att lyckas. Alla vill lyckas!

Repetitioner

Repetitionen är något som återkommer åtminstone varje vecka. Vi pratar nästan alltid om vad vi pratade om senast vi sågs, för att minnas tillsammans, och efter varje lektion eller åtminstone i slutet av varje vecka gör jag en avstämning kring vad de minns eller har lärt sig. Detta kan göras muntligen, via kortskrivningar eller med ett quiz. Denna avstämningen är till för att jag ska veta om eleverna hänger med eller om vi behöver repetera vissa delar mer. Dessutom repeterar vi ofta samma saker för att eleverna ska känna att de kan, att de lär sig, och att de inte känner att en viss bedömningsuppgift är svår.

En annan del av repetitionen är att jag provat spela in mina genomgångar, för att elever som varit sjuka eller som tycker det är svårt ska kunna titta och lyssna igen hemma. Detta var något som jag upplevde gjorde en enorm skillnad för elevernas inlärning på såväl E-nivå som A-nivå. Sen att jag emellanåt hörde min egen röst i korridorerna, det fick jag leva med.

Repetitionen är till för att eleverna så småningom ska känna “Jaha, ja men detta kan jag ju”. Det är ingenting som ska vara ett överraskningsmoment. De ska känna sig väl förberedda vare sig det är ett prov som ska genomföras, redovisning som ska göras eller en debatt som ska diskuteras. Det innebär också att vi i klassrummet övar tillsammans på frågor som kommer vid en bedömning. De ska innan exempelvis provet veta vad för typ av frågor som kommer.

Övning

Ett exempel är på bilden ovan, denna övning hade jag i en av mina genomgångar om samhällsekonomi i årskurs 9 som vi sedan diskuterade enligt EPA-modellen. Vad eleverna sedan fick veta var att de precis övat på den resonerande frågan som skulle komma på provet, den fråga de oftast upplever är som svårast. På provet har de dessutom en liten laminerad bild som en stödstruktur kring hur man resonerar.

Stödstruktur

 

Kan läraren hjälpa eleverna för mycket?

Om vi då återgår till frågan ”kan läraren hjälpa eleverna för mycket?” Ibland får jag tankar om att allt detta kan innebära att jag hjälper eleverna för mycket. Att de inte är tillräckligt självständiga i sin inlärning, eller att bedömningen blir för “lätt” om eleverna får veta allt innan. Det låter nästan som att all denna hjälp gör att alla mina elever ligger på A-nivå, vilket självklart inte är fallet. Men jag tror att alla elever ges möjlighet att prestera utifrån sin bästa förmåga, oavsett om man landar på E eller A. För här når vi poängen i det hela. De allra allra flesta elever med behov av stöd lyckas nå lägsta kunskapskrav hos mig. Det är ett absolut undantag att inte nå kunskapskraven. Trolla kan jag inte  men hjälpa kan jag. När elever trots allt inte når målen, så känner jag mig trygg med att jag åtminstone har gjort allt jag kan för att försöka få dem att lyckas.

/Maria Kvist Larsen, förstelärare på Hagalidskolan