45 år i kommunens tjänst

Det är en väldigt omtyckt och viktig person för många småbarnsföräldrar och barn i Staffanstorps kommun under de senaste decennierna som nu lämnar sitt arbete för att, som det ibland heter, njuta sitt otium efter lång tids tjänstgöring.

Jag har varit mammaledig två gånger, det är allt. Man stagnerat inte i det här jobbet, det har hela tiden varit nya spännande inputs. Inte minst viktigt är att vi har fått så fina möjligheter hela tiden att förkovra oss vidare.

Såg utvecklingsmöjligheter

May-Helen kom till Staffanstorps kommun redan 1977 för att ha förskolepraktik när hon läste till förskollärare i Malmö. Hon är uppvuxen i Simrishamn och flyttade direkt efter gymnasiet i Ystad till Lund.

Jag började läsa en kurs i psykologi på Lunds universitet och arbetade samtidigt på Vipeholms sjukhus, berättar hon. Det jobbet gjorde någonting med mig. Jag såg hur man på den tiden ”klumpade ihop” alla där. Ingen sågs som en individ och alla betraktades som ”utvecklingsstörda”, det som nu benämns funktionsstörning.

Jag såg vilka möjligheter till utveckling det fanns hos dessa barn, men det fanns varken kunskap eller möjlighet på den tiden. Detta har tack och lov förändrats i grunden sedan dess.
May-Helen sökte in på både socionomprogrammet och förskollärarutbildningen, blev antagen till båda och valde att bli förskollärare.

Jag fick min förpraktik här i Staffanstorp och därefter min första tjänst på Ängslyckans förskola i Hjärup där jag var med och startade upp en småbarnsavdelning, berättar hon. Sedan har jag i princip arbetat i förskolans alla olika åldersgrupper innan jag 1999 blev färdig specialpedagog och började arbeta på Resurscentrum.

Inte förrän 1998 fick förskolan en egen läroplan och tillhör idag skolan, inte socialtjänsten som tidigare.

Hon beskriver anledningen till sitt yrkesval så här:

Jag har alltid känt extra mycket för de barn som krävt litet extra. De har alltid gett mig så mycket tillbaka.

Observationer och stöd

En av de viktigaste uppgifterna under hennes arbete som specialpedagog har varit att göra klassrumsobservationer ute på förskolorna.

Det kan handla om att observera ett barns lek och kanske vara med och skapa lek mellan ett barn som kanske har litet svårt att själv ta kontakten med en kamrat. Eller att sitta med vid undervisningstillfällen och observera och ge stöd till pedagogerna hur de ska möta just det barn det rört sig om vid tillfället.

Arbetet handlar mycket om att bygga relationer vilket kräver mycket tid och inte minst ett nära samarbete mellan pedagoger och vårdnadshavare, en relation som vi ofta är med och skapar.
Relationer och relationsbyggande har alltid varit A och O för May-Helen som under sina 45 år i kommunens tjänst även byggt upp egna relationer.

Jag har mött många barn i jobbet som idag är vuxna och har egna barn och som jag fortfarande har nära kontakt med, berättar hon med värme i rösten.

Svårlagda livspussel

– Det ställs högre och högre krav på hur man ska vara som god vårdnadshavare. Alla har inte nätverk omkring sig och vi blir hela tiden matade med hur man ska göra för att ens barn ska utvecklas på bästa sätt. Det är inte lätt att få ihop alla pusselbitar i livet och vara en god förälder och partner och samtidigt ha karriär och förverkliga sig själv. Det ställs alltmer krav på oss. Var finns jag som vårdnadshavare i detta? Det sker stora förändringar i samhället som kräver alltmer av oss.

Vi jobbar i team på Resurscentrum, vilket är väldigt värdefullt; psykologer, skolsköterskor, kuratorer och specialpedagoger arbetar alltid nära tillsammans.

En viktig roll är också att vara en länk mot andra instanser. En av de stora fördelarna med Staffanstorps kommun, framhåller May-Helen, är det nära samarbete som finns mellan Resurscentrum, förskolerektorer, rektorer och tjänstemännen i rådhuset samt det fina samarbete man har med Familjecentralen, BVC-sköterskorna, Habiliteringen i Lund samt BUP. Vi har idag korta kontaktvägar till alla viktiga instanser vi samarbetar med.

Barnbarnen i fokus

När vi möts har May-Helen varit på en avskedslunch med kollegorna. Nu väntar tider då hon kan ägna sig så mycket hon vill åt sina intressen för trädgård, inredning och att umgås med vännerna, men framför allt mer tid för sina båda vuxna barn, såklart med särskilt fokus på de tre små barnbarnen i Stockholm, 8 månader, 3,5 och 5,5 år gamla.

Där är fullt ös när jag är hos dem, skrattar hon innan hon rullar iväg i bilen i vårsolen mot Österlen för att ta fram utemöblerna för första gången i år.

Text och bild: Ivar Sjögren, Staffanstorps Aktuellt #2 2022