E2 Hjärup Västerstad
SIDAN ÄR UNDER UPPBYGNAD
På denna plats bodde människor i gårdar redan för 2500 år sedan. Flera av gårdarna fanns fram till sen vikingatid. Det har funnits en storgård, med en förmögen och mäktig familj som fungerat som en lokal ledare.
Under folkvandringstid (400-550 e.Kr.) byggdes ett långhus här som var 46 m långt och 9 m brett. Intill detta långhus fanns en hall som kan ha varit en festsal. Det kan ha kommit långväga och mäktiga gäster hit, för på denna plats har arkeologer hittat lyxföremål som vapendetaljer, dräktspännen och silvermynt. Det fanns också nedgrävda guldföremål, som en guldskatt.
Söder om denna boplats låg en våtmark som var offerplats från yngre romersk järnålder fram till och med vikingatiden (200– 1050 e.Kr.). Här har man hittat smycken som medvetet förstördes innan de offrades i våtmarken.
Denna basinformation om platsen finns även i ett häfte, som kan laddas ner här:
Fördjupning
Västerstad- en komplex bebyggelse med kontinuitet:
Arkeologerna fann, under utgrävningar år 2017 i Västerstad, spåren av en bebyggelse som sträckte sig från stenålder till järnåldern, med mest aktivitet under järnåldern. Genom de arkeologiska lämningarna kunde man följa platsens utveckling och olika skeenden.
Under förromersk järnålder – äldre järnålder ca. 300 f.kr. – 100 e.kr blir gårdarna mer permanenta över generationerna och man slutar med förflyttande av gårdar mellan generationerna. Samtidigt ökar aktiviteten i området liksom antalet byggnader ökar. Arkeologerna kan från denna tid lokalisera fem anhopningar av hus, som kan ses som fem olika gårdsgrupper A-E (se figur).
Arkeologisk ritning över utgrävningsområdet där de olika gårdarna är inringade. Arkeologerna, Statens historiska museer.
Dessa gårdars utveckling har under följande faser både en gemensam och samtidigt en individuell karaktär och utveckling. Gårdsgrupp C är extra intressant då denna är den största under den tid då boplatsen grundas på förromersk järnålder. Det är tillsammans med gårdsgrupp B den första att bli en stationär gård. Gård C har också en imponerande byggnad (Hus 9) minst 35,8 meter lång, som fungerat som en flerfunktionell huvudbyggnad till gården. Denna imponerande byggnad talar för ett ekonomiskt välstånd och att de som bott på gården haft en betydelsefull roll eller status i lokalsamhället som storgård. Arkeologiska spår visar på att det gjorts stora renoveringar av huset, vilket tyder på att det varit en viktig byggnad.
Fynd visar på att man ägnat sig åt järnsmide, textiltillverkning och ben- och hornhantverk där. Hantverken har endast varit för att täcka hushållets behov. Arkeologerna hittade även mycket skärvor från kastade hushållskärl i keramik. Förmodligen har kärlen tillverkats av lera från närområdet. Man har främst haft nötkreatur och det tycks som djuren brukats främst för mjölkproduktion. På åkrarna har man mest odlat skalkorn, kompletterat med emmer/speltvete. Intressant att nämna är att man även hittat spår av lin och oljedådra. Man vet däremot inte om det odlats, men det har i alla fall bearbetats på platsen, kanske för att utvinna olja. Fynd av dessa två grödor har även gjorts på en annan närliggande boplats (Uppåkra 39), där har de däremot varit från yngre romersk järnålder och därmed varit yngre än de som hittats i Västerstad.
En ny uppgångsperiod med tecken på rikedom
Efter en period av nedgång och minskad aktivitet i slutet av förromersk järnålder, ca 100 – 300 e.kr sker under yngre romersk järnålder en nyetablering av boplatsen. Fram till vendeltid ser man en ännu större etablering av området med nästan en fördubbling av antal hus, jämfört med tiden innan nedgången. De tidigare gårdslägena tas än en gång i bruk och fler nya långhus byggs. Liksom tidigare kommer en ny storgård att sticka ut. Detta sker denna gång i gårdsgrupp A i norra delen av området. Det handlar om en riktigt imponerande huvudbyggnad (hus 31), som var 37,7 långt och 8,4 m brett. Denna kommer under vendeltiden att ersättas av en ännu större byggnad (hus 30) som är 46 m lång och 9 m bred.
Till gården har flera komplementbyggnader tillhört med olika ekonomiska funktioner. Detta tyder på att man har producerat ett överskott som visar på god ekonomisk och kanske även social status. Söder om denna huvudbyggnad låg en annan byggnad som sticker ut något. Det är ett mindre treskeppigt hus (hus 32) som kan ha fungerat som ett sekundärt bostadshus för storgården, men har även tolkats som en hallbyggnad. Kanske inspirerat av kulthuset på centralplatsen i Uppåkra.
Att de som varit huserade på denna gård haft stora tillgångar visar de guldföremål som hittats nära huvudbyggandens västra del. Man hittade fyra små guldföremål 2-13 meter från husen och det kan röra sig om en guldskatt, som blivit utspridd under tidens gång på grund av plogning. Intill de imponerande långhusen 30 och 31 hittades en spiralring av guld samt ett rikt dekorerat guldband. Ornamentiken är typisk för folkvandringstid, vilket gör att man tror att guldskatten kan vara från den perioden. Intill den troliga hallen, som låg i nära anslutning till dessa två långhus, fann man en oval del av en trolig guldpärla och ett platt guldband som virats tre varv. Ytterligare ett guldföremål hittades i boplatsens södra del i anslutning till gård C, en guldtråd virad fyra varv. Även föremål av silver har hittats, både silvermynt och bitsilver, liksom detaljer relaterade till vapen. Det handlar om en svärdshjalt daterad till 500-600-talet och prydnadsnitar för sköldar. Detta är ett tecken på en krigararistokratis närvaro och visar än mer på den ekonomiska och sociala status man haft på denna storgård.
Den nedgrävda guldskatten från en av gårdarna. Arkeologerna, Statens historiska museer.
Detaljer från vapenföremål. Arkeologerna, Statens historiska museer.
Nedgång och inträdande in i historisk tid
Den expansiva perioden av storgårdar med imponerande byggnader och lyxföremål kommer under vendeltiden så småningom att minska. Något som sker mellan 700- 1000 e.kr. Flera av gårdarna finns kvar, men husens antal minskar avsevärt. När vi träder in i vikingatiden är det svårt att tydligt se spår av bebyggelse, delvis för att dessa spår ligger så pass ytligt att åratal med användning av jordbruksmaskiner har förstört mycket av kontexterna. Även om man ser en stark nedgång av bebyggelse i vikingatid hittade man på gård A fynd av mycket hög kvalité med s.k. vikingatida urnässpännen av silver, som visar på att gården haft en särställning och ett välstånd.
I övergången mellan vikingatid och medeltid, efter 1000 e.kr tycks boplatsen slutligen ha blivit övergiven. Något som möjligen kan höra ihop med att Hjärups by (Uppåkra 26) bildas, ca. 600 m sydost om boplatsen. Ett annat alternativ är att vikingatida gårdarna införlivats i den historiska bebyggelsen i Svarthjärup (Uppåkra 21), som ligger 800 m bort från boplatsen. En trolig utveckling, eftersom den generella processen av medeltidens bybildning i Skåne under 1000- och 1100- talet verkar ha skett genom att vikingatida gårdar omorganiseras eller flyttas ihop till mindre byar.
Arkeologisk ritning över utgrävningsområdet. Arkeologerna, Statens historiska museer.
Mer att läsa:
Bolander, A. 2019. Hjärup 7:1 och 22:1. Järnåldersboplats och senneolitiskt gravfält – del I och II. Arkeologisk undersökning 2017. Arkeologerna, Statens Historiska Museer rapport 2019:33
Aspeborg, Håkan. 2009. I Uppåkras skugga. En järnåldersboplats i Hjärup. Arkeologisk utredning 2008. Riksantikvarieämbetet UV Syd, Rapport 2009:4.