G1 Knästorp väg 108
Utmed väg 108, på båda sidor av Dynnebäcken och nära Gullåkra mosse, har en bosättning bestående av en handfull gårdar varit i bruk under perioden 200–700 e.Kr. Arkeologer har grävt ut delar av bosättningen som ligger endast två kilometer från centralplatsen i Uppåkra.
Vid denna tid har det funnits en så kallad storgård i Knästorp, en gård vars innehavare varit mycket välbärgad och som förmodligen haft ett maktpolitiskt inflytande i området. Flera vapenfynd talar för att stormannen haft ett väpnat följe, en så kallad hird.
Det finns fynd som kan kopplas till praktfulla vendeltida hjälmar som bars av krigareliten. Ett beslag format som en vildsvinsgalt (bild 1) kan ha suttit på en hjälm. En patris kan ha använts för att hamra ut motiven till hjälmbleck i tunn plåt som satt på hjälmarna.
Att här fanns skickliga metallhantverkare visar en guldspiral på 67,65 gram (bild 2), som är vikten av 15 guldsolidi (romerska mynt).
Denna basinformation om platsen finns även i ett häfte, som kan laddas ner här:
Fördjupning
Knästorp - en elitbosättning från folkvandringstid och vendeltid
Boplatsen och de arkeologiska utgrävningarna
Utmed väg 108 och på ömse sidor om Dynnebäcken har arkeologer hittat spåren efter en på flera vis anmärkningsvärd och uppseendeväckande järnåldersbosättning. Under romersk järnålder, ca år 200 e.Kr., etableras de första gårdarna på platsen, som är belägen nära såväl den välkända offermossen i Gullåkra som centralplatsen i Uppåkra.
Arkeologerna har hittat spår av uppemot 20 hus, men alla har inte varit stående samtidigt utan istället uppförts vid olika tillfällen under boplatsens nära nog sexhundraåriga historia. Som mest har uppemot fem gårdar brukat platsens bördiga jord, och den byliknande sammanslutningen har företrätts av en lokal ledare bosatt på en storgård.
Flera exklusiva fynd är daterade till folkvandringstid och början av vendeltid, det vill säga under 500- och 600-talen e.Kr., då bosättningen upplevde sin blomstringstid. Under 700-talet e.Kr. överges bosättningen och människorna flyttar från platsen. Varför vet vi ännu inte.
Men, hur visste arkeologerna att de skulle leta just här då? Jo, boplatsen upptäcktes i samband med att arkeologerna noterade höga fosfatvärden i området. Fosfat ansamlas i jorden när människan gödslar och slänger ut sitt avfall, så därför är höga värden ofta en indikation på läget för en äldre och under mark dold bosättning.
För att undersöka om antagandet stämde utfördes år 2004, inom ramen för Uppåkraprojektet, en avsökning med metalldetektor. Insatsen utfördes efter att erforderliga tillstånd beviljats av Länsstyrelsen (det är annars förbjudet att använda metalldetektor), och resulterade i att flera dräktsmycken och andra fynd från järnålder hittades.
Under följande år tog Trafikverkets planer på att bredda den hårt trafikerade vägen form. Därför utfördes år 2016 en fördjupad avsökning med metalldetektor, i ett försök att avgränsa boplatsens utbredning. Det visade sig att vägen skär rakt igenom fornlämningen och därför blev det inför vägarbetena nödvändigt att undersöka och dokumentera de delar av bosättningen som skulle komma att förstöras i samband med vägbreddningen. Arkeologerna, Statens historiska museer, slutförde en arkeologisk undersökning under vår och sommar 2023. Resultaten bearbetas och analyseras i skrivande stund (maj 2025) och kommer under år 2025/2026 att redovisas i en rapport.
De samlade fynden från Knästorp speglar allt från vardagsliv till lyx. Kasserade bruksföremål som keramikkärl, pincetter, örslevar (dåtidens tops), matavfall i form av djurben, knivar och sländtrissor är några exempel på det avfall som människan slängt ut. Spår av hantverk i såväl textil som ben och horn, men framförallt i metall, finns också. Fynd av flera gjuttappar, smälta bronsklumpar, bränd lera från ugnarna, men också råmaterial vittnar om det metallhantverk som bedrivits på platsen. Små avklippta guldbitar samt tre så kallade spiralguld (bild 1) kan tyda på att även hantverk i den ädlaste metall tagit plats här.
Ett färdigställt föremål i guld, en så kallad guldgubbe, hör till de mest anmärkningsvärda fynden. Det består av ett litet och tunt metallbleck som försetts med ett präglat motiv av en stående mansperson. Guldgubbar är ovanliga och spektakulära fynd som kopplas till samhällets elitskikt och tidigare har de endast hittats på två andra platser i Skåne, nämligen i Ravlunda och på centralplatsen i Uppåkra. På den senare har ett drygt hundratal guldgubbar hittats i anslutning till det välkända kulthuset. Det är väl just gubbarnas symboliska värde och koppling till kult och rituellt utövande som forskningen tagit fasta på. Eftersom de är så små och tunna har ju guldvärdet varit begränsat.
Det finns emellertid flera andra föremål som speglar att storgården i Knästorp varit framgångsrik och välbärgad. Några fragment av glasbägare som importerats från kontinenten representerar synnerligen exklusiva föremål. Detsamma gäller en förgylld agraffknapp, en prakttorne (en del av ett bältesbeslag) i förgyllt silver och flera dräktsmycken som försetts med förgyllning, bara för att nämna något.
Bland fynden finns också föremål som kopplas till vapen och en krigares utrustning, bland annat lans- och sköldnitar, svärdsknappar, ryttarutrustning och bältesbeslag. Särskilt spännande är fynden som kan kopplas till vendeltida hjälmar (bild 6). En hjälmbleckspatris (bild 4) har använts av en synnerligen skicklig och framstående hantverkare, för att stämpla och framställa motiv i tunna metallbleck.
Dessa metallbleck har senare monterats på de rikt ornerade och praktfulla hjälmar som under vendeltid bars av samhällets krigarelit. Patriser av detta slag är extremt ovanliga. Det äldsta och bäst bevarade fyndet kommer från Torslunda på Öland där man år 1874 fann en depå innehållande fyra patriser (bild 3 och 5). Vidare kan ett beslag format som en vildsvinsgalt (bild 2) ha suttit på en hjälm, eller någon annan krigarutrustning.
De sammantagna fynden visar att storgården varit framstående och att dess ledare haft ett väpnat följe. Förmodligen har ledaren haft ett betydande maktpolitiskt inflytande i lokalsamhället och vem vet – kanske utmanade han vid någon tidpunkt maktens högborg, centralplatsen i Uppåkra? Arkeologernas rapport som redovisar resultaten från 2023-års undersökning kommer säkerligen att ge oss en mer innehållsrik tolkning av bosättningen, men också dess relation till Uppåkra.
Text: Arkeolog Adam Bolander ansvarig för Arkeologernas utgrävning i Knästorp 2023.
Arkeologerna bedriver konsultverksamhet inom arkeologi och kulturmiljö med kunskapsuppbyggnad i fokus och är en del av myndigheten Statens historiska museer.
Bildurval: Karin Itzel, Uppåkra Vänförening
Bilder
Bild 1 Bildkälla guldspiral och guldtenar: Arkeologerna Rapport 2018:42 Arkeologisk förundersökning 2017 Foto Kennet Stark
Bild2 Bildkälla Vildsvinsgalten Arkeologerna CC-BY
Patriserna från Torslunda på Öland och Knästorp
Patrisen i bild 3 från Torslunda har samma dansande krigare som i den skadade patris som hittades i Knästorp i bild 4.
Bild 3 Hjälmbleckspatrisen från Torslunda Öland
Bildkälla Hallgren, Sören, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
Bild 4 Hjälmbläckspatrisen från Knästorp
Bildkälla Arkeologerna Rapport 2018:42 Arkeologisk förundersökning 2017
Foto och rekonstruktion Kennet Stark
Bild 5 De fyra hjälmbleckspatriserna från Torslunda.
I den övre vänstra patrisen syns män med vildsvinsgaltar på sina hjälmar.
Bildkälla Anställd vid SHM, Historiska museet/SHM (CC BY 4.0)
Bild 6 Vendeltida hjälm
Hjälmen nedan är en rekonstruktion av hjälmen från båtgraven i Sutton Hoo i England. Hjälmen bedöms vara från 600- talet och har pressbleck med samma typer av krigare som Torslunda patriserna.
Bildkälla Facebook Paul Mortimer/ Wulfheodenas
https://www.facebook.com/photo/?fbid=733700092651103
Mer att läsa:
Arkeologerna Rapport 2018:42 Arkeologisk förundersökning 2017
https://arkeologerna.com/publikationer/vag-108-mellan-staffanstorp-lund/
Arkeologerna Blogg på arkeologerna.com/uppdrag/knästorp under 2023
https://arkeologerna.com/bloggar/en-forntida-jarnaldersboplats-i-knastorp-i-skane/
Vendeltidens vagga, Kristina Ekero Eriksson, Natur & Kultur 2021, Vendeltida hjälmar sid 35-79.